Ja, vad ska jag säga? Eftersom jag själv har ett handikapp o alltid kommer att ha det så känns det lite konstigt att uttala sig om det.. Men om jag t.ex. ser en handikappad person på stan så blir jag alltid sådär medlidsam o tänker typ "oj stackare.." eftersom i vissa fall så kan jag sätta mig in i deras situation så bra.
Men så är det ju skillnad på handikapp & handikapp, en del kanske har en sjukdom som gör att dom från födseln är handikappade o alltid kommer att vara det, o så finns det ju dom som har tillfälliga handikapp, t.ex. från en skada eller en stroke, o så de (precis som jag) som från födseln är helt friska, men plötsligt blir sjuka (eller skadar sig) vilket kan leda till ett handikapp som man får leva med resten av livet.
Jag tycker att alla former av handikapp är hemskt, o det är så orättvist att inte alla kan leva normalt. Alla människor är lika mycket värda, o ingen förtjänar att må dåligt & inte kunna leva ut till fullo.
Jag har lidit mycket av mitt handikapp, men fått hjälp av psykolog nu dom senaste månaderna, o nu mår jag faktiskt bättre än nånsin! Mycket sitter i psyket, o alla som varit med om nåt liknande borde automatiskt få prata med psykolog från början oavsett om man tycker att man behöver det eller inte. Jag har insett att ingen annan bryr sig i fast min fot släpar lite eller om jag nån dag haltar lite extra, det är bara jag som märker det! O ifall nån skulle se det så skulle dom knappast bry sig ..Inte på nåt dåligt vis i alla fall!
Om det finns nån där ute som läser detta som lider av nån form av handikapp eller skada; -Sträck på er & låt er skönhet lysa genom! Ingen kommer att tänka nåt dåligt om dig fastän dom skulle råka se att du haltar eller att din arm inte fungerar normalt! Det spelar ingen roll hur du ser ut, det är insidan som gör oss vackra eller fula!
Och; Om det mot förmodan skulle vara nån som slänger en skitig blick eller säger nånting elakt så är det DOM det är fel på, inte du!!
_________________________________
O så var det en annan anonym som undrade hur jag gör när jag kör bil ifall benet börjar bråka.
Oftast bråkar benet bara då jag har tyngd på det, alltså då jag går. Men ofta låser knät sig även då jag sitter, men då brukar det räcka med att jag sträcker ut benet, så knakar det till en gång o så är det bra sen.
Foten däremot bråkade ofta förr då jag körde, men det har nu med hjälp av mycket träning blivit mycket mycket bättre!
 |
| I augusti 09 var jag med i Iltalehti (motsvarande Sveriges Aftonbladet) där dom intervjuade mig om stroken. Innan det hade jag varit med i många andra tidningar, men nu intervjuade dom mig mest om "livet efter stroken" eftersom jag där var mycket bättre i skick än vad jag varit då jag blivit intervjuad tidigare. |
Om ni undrar nåt om min stroke så är det bara att fråga! ♥
Att gå till en psykolog/kurator eller liknande är en jättebra idé som jag tycker ALLA borde pröva på nån gång egentligen! Man får perspektiv på sina tankar och märker att bara man lär sig att tänka på ett annat sätt är det mycket lättare att våga sträcka på sig och vara stolt över hur man är, trots sina "brister" och problem. Har själv inget fysiskt handikapp, men har lidit av återkommande depressioner och panikångest sedan jag var 10 år (är 22 nu) så jag vet att psykologhjälp är livsnödvändigt för vissa av oss. / en annan Sara
SvaraRaderaHar du ett parkeringstillstånd? Får du parkera på handikapp platsen?
SvaraRaderaom det bara är du som märker att du "haltar", varför tjatar du om att folk hånskrattar och "mobbar" dig?
SvaraRaderaAnonym1} Ekaxt! Alla borde nångång uppsöka en psykolog, oavsett om man varit med om nåt hemskt eller inte. Alla har nog alltid nåt som man funderar & grubblar över, o det är hälsosamt & nödvändigt att få prata ut o bara släppa ut allt ibland!
SvaraRaderaHoppas det blir bättre med din depression & din panikångest, ta hand om dig! Kraaam
Anonym2} Nej, jag får inte parkera på handikappsplatsen. Man måste ha en viss handikapps-procent för att få tillgång till en handikappsbricka som gör att man får parkera på dom platserna. :)
Anonym3} Tjatar man om man sagt det EN gång för längesen?! Nej precis. O det är ju precis det som jag nu nyligen fattat, att det knappast är nån annan som märker nåt :) Men för ett par år sen, då jag ännu haltade svårt och jämt & ständigt hade ont och svårt att ta mig fram, så tog det ganska hårt på mig då nån slängde skitiga blickar o då nån vid ett tillfälle t.o.m. hånskrattade!