Hos fot-terapeuten tog vi avtryck av fötterna så att hon ska kunna laga inlägg till skorna åt mig. Typ bara det, men det tog nästan en timme. Hon var sten-finsk, så vi hade lite svårt att kommunicera, men vi fixade det på nåt vis ändå. Alltså mina finskakunskaper var inte alls med mig idag..
MEN. Då jag sen for via Neste för att tanka, så kom en gammal finsk tant fram till mig och bad mig om hjälp. Och då pratade jag plötsligt hur bra finska som helst. Alltså typ flytande. Jag blev chockad över hur bra det gick - där stod vi och småpratade, och jag kan slå vad om att hon trodde jag var tvåspråkig (hon hörde säkert att jag bröt mot svenska ibland).
Men alltså, tänk vad olika det kan va. Jag kände mig lite obekväm hos fotterapeuten, blev lite irriterad då jag insåg att hon var helfinsk, så då vägrade hjärnan att samarbeta. Sen går jag ut, är på bättre humör, och fem minuter senare stöter jag på en finne igen, och då går det hur bra som helst med språket. Kan det bero på humöret? Nå, Roy (som är tvåspråkig) blev nöjd i alla fall då jag sa att jag pratat finska ;)
Gammal bild. Fotograf: Linda Sjölund.
Fina du
SvaraRadera