Svar på kommentar

"Hej! Jag har några frågor om din kissemisse. Hur miste hon sitt ben och hur har ni tagit hand om henne sen dess? Har ni tagit hand om henne på ett annat sätt än med er fyrbenta kisse eller behöver hon lite mer uppmärksamhet? :)"

Sommaren 2011 fösvann Alecia hemifrån då vi var hos mina föräldrar i Kovjoki. Hon kom inte in till kvällen, inte nästa dag, och inte dan därpå. Jag hade panik. Vi letade överallt, la ut annonser, frågade folk, och letade, letade, letade. En vecka gick, och jag var helt förtvivlad. Folk sa åt mig att "hon kommer inte tillbaka", "det är bara att inse att hon är borta", men jag vägrade tro det! Än fanns det hopp. Och vilken tur att det inte var den varmaste veckan på sommaren!

Det var en söndag morgon hon försvann, och nästa söndag ringde mamma och väckte mig (jag var i Vasa då eftersom jag jobbade där) och sa att Alecia var hemma - MEN! Hon hade ett stort sår på benet.

Jag gjorde klart mitt jobb så fort jag bara kunde, och åkte sen iväg till Kovjoki. Jag förväntade mig att Alecia skulle komma springande mot mig, och att såret bara var ett ytligt skrapsår. Men hon låg längst in i bastun och såg rädd ut, och hennes ben bara hängde och såg dött ut. Dessutom hade hon världens äckligaste sår på foten - benen hade krossats och stod rakt upp ur tassen. Jag mådde så illa och tyckte så synd om henne.

Den natten sov jag inte alls bra, jag sov på soffan och hade bäddat åt Alecia i fåtöljen bredvid. Hon vaknade flera gånger per timme och skrek till, men lugnade sig då hon såg att jag var där.

Följande morgon åkte vi iväg till veterinären, och jag var inställd på det värsta - att det inte fanns nåt att göra. Veterinären såg på benet och sa direkt - "Antingen tar vi bort benet eller så måste vi låta henne somna in". Jag frågade om hon kommer att lida ifall vi bestämmer oss för att amputera, så sa han att katter klarar sig utmärkt med tre ben, och då fanns det inget att diskutera. "Vi amputerar!"

Hade vi inte tagit bort benet så hade hon fått kallbrand och dött i plågor. Benet var helt brutet uppe vid låret, och tassen var krossad.

Hon blev fort sig själv igen, och dom 3 kilona som hon förlorat under veckan kom sakta men säkert tillbaka.

I efterhand har vi tagit hand om henne som vanligt, vi skämmer bort både Alecia & Nelly lika mycket, och dom får lika mycket uppmärksamhet. Dom är mina bebisar, och jag gör allt för dom. 

I efterhand är jag så otroligt tacksam att det gick så bra som det gick med allt, och att hon klarar sig så otroligt bra trots att hon är både döv & har bara tre ben. Världens duktigaste är hon :)

Varning för lite läskig bild, ny-opererad och utslagen (och mager!):

  

Såhär bra mår hon nu: