DET HAR GÅTT TVÅ ÅR SEN MIN STROKE

Idag, den 9.6, är det precis två år sen jag fick blodpropp i hjärnan. Jag var bara 17 år. Jag hade varit med om en hel del i mitt liv redan då, vilket hade byggt upp en stark förmåga att kunna klara vad som helst som jag gav mig in på. Jag har alltid varit extremt envis, vilket jag är otroligt tacksam för! Dessa egenskaper har hjälpt mig att klara mig genom denna otroligt jobbiga & svåra tid. Redan från första stund, då jag låg i sjukhus-sängen helt förlamad, och innan nån ens visste vad jag hade för fel, så tänkte jag att "Jag tänker fanken inte ligga som ett orörligt paket resten av livet! Jag är bara 17 år, och jag ska klara det här!! Det får ta hur länge det vill, men jag ska bli frisk!" Nu två år senare, mognare & mycket mer erfaren, så är jag ännu inte helt frisk. Men jag är nöjd som jag har det nu. Jag kommer nog aldrig bli 100% återställd, men det spelar ingen roll. Jag mår ändå så bra. Visst skulle det vara skönt om foten skulle fungera normalt, och om jag slapp bli trött så fort. Men det är ju små, obetydliga saker som jag ändå kan leva med. Det är inget i jämförelse med att ligga mellan liv & död. Jag kommer ännu ihåg då en läkare sa till mig att det inte är säkert att jag överlever. Det var så otroligt hemskt att höra, men det fick mig att kämpa bara ännu mer. Jag kommer också ihåg hur jag trotsade läkarna & deras "regler". Jag var förbjuden att göra nånting själv de första veckorna. Men innan jag ens kunde gå, så tog jag mig själv från rullstolen till sängen, utan hjälp. Några wc-besök hann jag med själv också innan dom tog mig på bar gärning och gav mig en utskällning. Men den kicken jag fick av att se att jag faktiskt kunde göra saker själv, så kunde ingen förstöra eller ta ifrån mig! Jag fortsatte göra saker på egen hand, trots att både Roy, min familj, sköterskor & läkare protesterade & var livrädda att jag skulle ramla och skada mig. Men det är ju tack vare att jag vågade trotsa dem och försöka själv, som jag blev frisk så pass fort! Alla som hade varit arga på mig trots detta, så skrattade sen och sa att min envishet kommer att ta mig långt.

Jag skriver kanske mer om detta senare.

Bild från juni eller juli -08 då jag ännu var på Vasa Centralsjukhus.