"Är du svartsjuk?"

Ja. Jag är svartsjuk. Speciellt förut. Nuförtiden kan jag med nöje kolla t.ex. Victoria's Secret Fashion Show och sånt tillsammans med Roy, men förut kokade jag av enbart tanken av att han kollade på nån annan tjej.

 

I början av vårt förhållande visste jag inte vad svartsjuka var. Allt var så enkelt. Det växte fram med tiden, vartefter vi blev mer bekväma med varandra. Då började jag tänka mer & mer på alla oskyldiga småsaker, och jag blev proffs på att över-analysera allting.

 

I flera år var jag väldigt svartsjuk. Jag var rädd för att han skulle hitta nån ny tjej i skolan eller på jobbet. Det var sjukt jobbigt. Han visade då inget tecken på svartsjuka från sin sida, men å andra sidan var jag väldigt noggrann med vad jag gjorde så att han aldrig skulle behöva känna så heller.

 

Det senaste året har jag blivit mer bekväm i mig själv och därmed har den värsta svartsjukan försvunnit. Jag tänker knappt på sånt längre, att han kanske tycker att nån han ser på stan är snyggare än mig. Och om har gör det - so what? Det betyder ju inte precis att han tycker om mig mindre och lämnar mig för henne.

 

För några år sen, då det var som värst, så sa Roy åt mig: "Bara för att vi är tillsammans så blir ju inte du automatiskt snyggast i hela världen", och det var nåt som var så sjukt jobbigt att få höra. Klart att jag ville va snyggast i världen i hans ögon! Idag kan jag skratta åt det och är glad för att han sa det. Han sa också vid ett tillfälle: "Om jag skulle få välja mellan dig & Eva Longoria, så skulle jag ju helt klart ta dig!" - vilket ju var sjukt gulligt sagt. Men klart att jag tolkade det fel och hakade upp mig på den där jäkla Longoria. Han hade aldrig nämnt henne förut, och jag visste inte ens vem hon var. Jag googlade henne och upptäckte att hon såg väldigt bra ut, och jag kunde inte släppa att han gillade henne.

 

Jag kände mig ständigt som en dålig människa pga. min svartsjuka, och jag hade gjort vad som helst för att bli av med den. Ni som aldrig varit svartsjuka förstår inte hur sjukt jobbigt det är. Att aldrig känna sig tillräcklig (oavsett hur omtänksam partner man har) och att alltid känna att man måste va snyggare än alla andra för att ens partner inte ska kolla på andra. Alla människor kollar på andra, det är bara skillnad på att kolla & att kolla.

 

Det är hälsosamt att va lite svartsjuk, så länge det inte går till överdrift! Många tror att det är baserad på en händelse där partnern varit otrogen, men inte i vårt fall. Vi är båda två starkt emot otrohet, det är inget vi accepterar. Vi har tagit oss genom mycket skit tillsammans, vi klarar av vad som helst, men en otrohet skulle nog va slutet för oss. Och vet ni? Det känns bra att veta. Just för att vi båda är på samma nivå och tycker väldigt lika.

weheartit.com

 

Måste tilläggas att jag har världens bästa pojkvän (eller ja, fästman! Men jag föredrar att säga pojkvän, det låter bättre) och att han är beundrandsvärd som orkat med mig genom alla mina sjukdomar & kriser. Han är inte alltid lätt att tampas med han heller, men jag skulle inte klara av att va tillsammans med nån som jag inte får bråka med mellan varven. Det är hälsosamt att bråka & rensa luften emellan, så länge det inte blir dagligen :)