Ledigt

Hej! Idag tog jag en ledig dag. Så himla skönt! Jag fick sova 4 timmar längre då också, det behövdes verkligen! Jag har nyss kommit ur duschen, ska göra mig klar och åka iväg till sjukhuset för att hälsa på A. Men först ska jag via Prisma och McDonald's och köpa lite godis & mat åt oss. ;]

Idag är det btw 1½ år sen min stroke. Den här texten skrev jag den 19.6-08, då jag slapp hem på permission för första gången:

"måndagen den 9:e juni ändrades allt för mig.

vi hade match i kronoby, och jag kände av lite huvudvärk före matchen, men det är inget ovanligt för mig så jag tog en burana och det blev genast bättre. jag började med att sitta på bänken 15-20 minuter, sen hann jag spela 5-10 minuter så skar det till i höger sida i huvudet. en obeskrivlig smärta. jag försökte spela lite till, men benen lydde inte. roys granne (maria) som spelar i samma lag frågade hur jag mår eftersom jag höll handen på huvudet. jag blev utbytt och hann inte springa av planen förrän benen vek sig under mig. dom bar mig av planen, folk fick panik och började ropa. ambulansen kom fort och jag låg 45 minuter på marken medan dom stack mig i händer, armveck och fötter.dom hittade ingen ådra, så dom tog mig till malmska. där fortsatte dom att sticka, och äntligen fick jag dropp. jag blev fastbunden i huvudet, armarna och benen och dom körde in mig i ct-röntgen. jag var i full panik. vänster sida av kroppen slutade plötsligt att fungera, och jag flög med helikopter till vasa centralsjukhus. blev inkörd i magnetröntgen, fortfarande helt skräckslagen. nästa dag drogades jag ner av lugnande, och magnetröntgen togs om. dom fick bra bilder, men jag fick ingen diagnos. ryggmärgsprov och massvis med blodprov togs, och man misstänkte TEB, inflammation, propp och svullnad i hjärnan. röntgenbilderna skickades till tammerfors och jag fick min diagnos: propp i hjärnan. vänster sida av kroppen var förlamad i flera dygn, men snart återfick jag sittbalansen och rörligheten i benet.

söndagen den 15:e kunde jag för första gången röra på vänster fot. den dagen gick jag runt avdelningen med hjälp av ett stöd på vänster ben och två fysioterapeuter som höll balansen åt mig. det var befriande. nästa dag (måndag 16:e) klarade jag mig själv på wc för första gången på en vecka.

onsdagen den 17:e gjorde dom en hjärtundersökning som innebar att jag måste svälja en slang, tjock dom en dusch-slang. det var det hemskaste, äckligaste o vidrigaste jag nånsin gjort. men mitt hjärta är helt friskt och dom har inte ännu hittat nån orsak.

igår blev jag flyttad till ett 3-personers rum, jag som blivit bortskämd med eget rum med extrasäng, eget kylskåp, eget tv, egen dusch o wc.

idag gick jag första gången helt utan hjälp eller stöd! trappor fick jag också gå i.

nu är jag hemma och dom vaktar mig som en hök :)

jag har lärt mig mycket av vad som hänt, t.ex. vem som är mina riktiga kompisar!

utan familjen o roy skulle jag aldrig ha klarat dehär! o tack mamma, roy o anna som har spenderat dagar o nätter tillsammans med mig! jenny är också värd att nämnas som har brytt sig så otroligt mycket, och uppmuntrat mig med alla mina framsteg!

och sist men inte minst, roys mamma som stöttat mig o min familj på alla tänkbara sätt!

jag har långt kvar, min arm är ännu förlamad och jag sitter forfarande i rullstol, men med min envishet o positivitet klarar jag mig långt! (även om jag kan gå lite så betyder det inte att mitt ben är friskt eller starkt nog att bära mig nån längre tid ännu)

tack till alla som skickat en hälsning, sänt ett sms, ringt mig eller besökt mig! det betyder otroligt mycket! och jag får inte glömma nils som fanns på samma avdelning som höll mitt humör uppe! :)

jag åker tillbaka på måndagsmorgonen och kommer kanske hem till helgen igen.

(jag är yngsta patienten nånsin med propp på vasa centralsjukhus)"

Det går inte att jämföra hur jag var då, och hur jag är nu. Från början var jag helt förlamad i hela vänster sida av kroppen, från huvudet & ansiktet, ner till tårna. Och ryggen var dessutom helt förlamad.

I dagsläget så har jag ännu problem med vänster fot & tår, jag haltar lite då jag går, armen & handen blir styva då jag anstränger mig, och jag blir jättefort trött och utmattad.

Men jag är nöjd som jag har det nu! Detta är väldigt små problem, om man jämför med vad jag har varit med om. Jag har lärt mig att leva med mitt handikapp, men det kommer troligen nog att bli bättre ännu.

Jag tar ingenting för givet längre, vadsomhelst kan hända närsomhelst åt vemsomhelst!

Nu ska jag göra mig klar och åka iväg, senare blir det ännu kaffe med S!

Ha en bra dag! P&K.

En gammal bild på mig: