2ÅR OCH 4MÅNADER SEN MIN STROKE

Idag (9.10-10) är det två år och fyra månader sen jag fick blodpropp i högra sidan av hjärnan och blev förlamad i hela vänster sida av kroppen. Jag har kämpat, kämpat och kämpat för att komma hit där jag är idag. Jag är inte helt återställd än, och kommer troligtvis aldrig att bli det heller. Men jag är så glad och tacksam över att jag har nått så himla långt, tacka vet jag min envishet!! Än är det inte stopp, jag ska nå så långt det bara går. Jag ska satsa på nån form av rehabilitering i vinter eller till våren efter ett uppehåll på över ett år, för att kunna få fram så mycket som möjligt ur min kropp. Jag ser fortfarande små framsteg nu & då, och jag vet att jag skulle få fram mycket mer om jag skulle få lite hjälp av nån fysioterapeut.

Den här texten skrev jag den 19 juni 2008, alltså 1½ vecka efter att det hade hänt. Jag var då hemma på permission från sjukhuset för första gången. Detta var alltså vad jag skrev:

"måndagen den 9:e juni ändrades allt för mig.
vi hade match i kronoby, och jag kände av lite huvudvärk före matchen, men det är inget ovanligt för mig så jag tog en burana och det blev genast bättre. jag började med att sitta på bänken 15-20 minuter, sen hann jag spela 5-10 minuter så skar det till i höger sida i huvudet. en obeskrivlig smärta. jag försökte spela lite till, men benen lydde inte. roys granne (maria) som spelar i samma lag frågade hur jag mår eftersom jag höll handen på huvudet. jag blev utbytt och hann inte springa av planen förrän benen vek sig under mig. dom bar mig av planen, folk fick panik och började ropa. ambulansen kom fort och jag låg 45 minuter på marken medan dom stack mig i händer, armveck och fötter.dom hittade ingen ådra, så dom tog mig till malmska. där fortsatte dom att sticka, och äntligen fick jag dropp. jag blev fastbunden i huvudet, armarna och benen och dom körde in mig i ct-röntgen. jag var i full panik. vänster sida av kroppen slutade plötsligt att fungera, och jag flög med helikopter till vasa centralsjukhus. blev inkörd i magnetröntgen, fortfarande helt skräckslagen. nästa dag drogades jag ner av lugnande, och magnetröntgen togs om. dom fick bra bilder, men jag fick ingen diagnos. ryggmärgsprov och massvis med blodprov togs, och man misstänkte TEB, inflammation, propp och svullnad i hjärnan. röntgenbilderna skickades till tammerfors och jag fick min diagnos: propp i hjärnan. vänster sida av kroppen var förlamad i flera dygn, men snart återfick jag sittbalansen och rörligheten i benet.
söndagen den 15:e kunde jag för första gången röra på vänster fot. den dagen gick jag runt avdelningen med hjälp av ett stöd på vänster ben och två fysioterapeuter som höll balansen åt mig. det var befriande. nästa dag (måndag 16:e) klarade jag mig själv på wc för första gången på en vecka.
onsdagen den 17:e gjorde dom en hjärtundersökning som innebar att jag måste svälja en slang, tjock dom en dusch-slang. det var det hemskaste, äckligaste o vidrigaste jag nånsin gjort. men mitt hjärta är helt friskt och dom har inte ännu hittat nån orsak.
igår blev jag flyttad till ett 3-personers rum, jag som blivit bortskämd med eget rum med extrasäng, eget kylskåp, eget tv, egen dusch o wc.
idag gick jag första gången helt utan hjälp eller stöd! trappor fick jag också gå i.
nu är jag hemma och dom vaktar mig som en hök :)

jag har lärt mig mycket av vad som hänt, t.ex. vem som är mina riktiga kompisar!
utan familjen o roy skulle jag aldrig ha klarat dehär! o tack mamma, roy o anna som har spenderat dagar o nätter tillsammans med mig! jenny är också värd att nämnas som har brytt sig så otroligt mycket, och uppmuntrat mig med alla mina framsteg!
och sist men inte minst, roys mamma som stöttat mig o min familj på alla tänkbara sätt!

jag har långt kvar, min arm är ännu förlamad och jag sitter forfarande i rullstol, men med min envishet o positivitet klarar jag mig långt! (även om jag kan gå lite så betyder det inte att mitt ben är friskt eller starkt nog att bära mig nån längre tid ännu)

tack till alla som skickat en hälsning, sänt ett sms, ringt mig eller besökt mig! det betyder otroligt mycket! och jag får inte glömma nils som fanns på samma avdelning som höll mitt humör uppe! :)

jag åker tillbaka på måndagsmorgonen och kommer kanske hem till helgen igen.

(jag är yngsta patienten nånsin med propp på vasa centralsjukhus)"

Detta är från då jag var med i Iltalehti i augusti ifjol. Det är senaste tidningen jag var med i, innan det var jag med i 4-5 olika dagstidningar och veckotidningar. Synd att det är finska, men man ser ju ändå ingenting ^^

Nu i efterhand är jag så glad att det hände. Det låter sjukt, men jag vill inte ens tänka på var jag skulle vara idag om detta inte hade hänt. Jag skulle säkert vara en otacksam tjockis som inte värderar det jag har. Hemska tanke. (Ja, jag var ca. 13 kg tyngre innan jag blev sjuk, för er som inte visste. Ganska stor alltså. 7 kg for sjukdomen iväg med, o resten fixade jag bort själv.) 

Jag har lärt mig så mycket o blivit så himla mycket klokare av detta! Jag är tacksam för varje dag jag får vara frisk, o jag tar inte längre saker för givet. Jag var 17 år och fick blodpropp, det är ju inte precis nåt som man ens tror att kan hända vid den åldern. Men ingenting är omöjligt. 
 
O hur sjukt är det inte att jag skrev detta tre dagar (6.6-08) innan jag blev sjuk?:  

"alla tycker/har nog nångång tyckt att dom har det dåligt,

fastän det alltid finns dom som har det så mycket värre.
vissa får precis vad dom vill ha, andra är glada bara dom får godis till lördan.
vissa har föräldrar som dom älskar över allt annat, andra är rädda för sina.
vissa har vänner så det räcker till och blir över, andra har inga alls.
världen är full av orättvisa, och antagligen ändrar det ingenting bara pga att jag skrev dethär, men ni kan ju tänka efter!
det finns faktiskt barn som blir utsatta av sina föräldrar även här i lilla Finland,
kanske tillochmed din bästa vän "som du vet allt om" blir misshandlad av sin mamma och/eller pappa? ingenting är omöjligt.
tänk att känna att man inte kan lita på nån, att ständigt gå och vara orolig för att få ett knytnävsslag av sin pappa, eller att ens kompis sviker igen.

ville bara ge er en tankeställare.
OCH: jag syftar inte på nån särskild eller på mej själv med denhär texten, jag vill bara påminna er om att ni ska ta hand om varandra så länge ni har nån att hålla i handen. man vet aldrig när hela världen vänder sig mot en. tro mig

TAKE CARE
/Sara"


Alltså: "Ta hand om varandra så länge ni har nån att hålla i handen. Man vet aldrig när hela världen vänder sig mot en".. Känns lite kusligt att jag råkade skriva det där några dagar innan.. Precis som att det var meningen.. Ett tecken?

Om ni har frågor, funderingar, eller vad som helst angående detta så är det bara att fråga på så svarar jag så gott jag kan! Måste dock tilläggas att jag har en hel del minnesluckor från före- och under min svåraste sjukdomstid, så en del händelser är som bortblåsta för mig. Men det stora hela kommer jag ihåg, o det har varit en väldigt väldigt jobbig tid för mig, som ni säkert förstår. Jag kan ännu få perioder då jag sitter ner o tänker tillbaka o börjar stortjuta. O perioder då mitt ansikte eller min arm börjar domna eller tappar känseln för ett tag, så drabbas jag av panikattacker osv. Men det hör väl till, det är nåt jag får lära mig att leva med.

Mitt senaste framsteg är att min uthållighet har blivit bättre. Jag orkar mer i skolan osv. Det är stor skillnad från förra året, det har t.o.m. några i min klass påpekat!

Det som är jobbigast just nu, är att vänster stortå spänner sig o viker sig uppåt då jag går, vilket leder till att jag går mer på utsidan av foten, vilket gör att muskeln där under blir väldigt öm! O det i sin tur leder till att jag småhaltar, o det blir ju väldigt jobbigt i längden. Men det borde gå att jobba bort, måste fixa nåt proffs att träna med bara, så då blir nog allt bra!

Det här blev ett långt och småflummigt inlägg, men nu vet ni lite i alla fall. O som sagt, fråga på om det är nåt ni undrar över/vill veta mer om/inte förstår!

Oj vad det blev sent nu.. Men godnatt! :)