Lev!

Oj vad jag nojade över min kropp och mitt utseende på den där tiden. Jag var "för tjock", "inte tillräckligt söt" och "för platt upptill och för stor nertill". Om jag ändå hade sett då, det som jag ser nu. Jag har nojat bort alltför många år av mitt liv, varför kan man inte bara se det som alla andra ser?! (Den sista punken har jag fortfarande problem med ibland, men det försvinner nog med tiden det också)

Nu väger jag 10 kg mer, men är såå mycket nöjdare med mig själv!

Så hörni (främst unga tjejer och killar) -Ta åt er då nån ger er komplimanger! Vi är allihopa alltför dåliga på att ge varandra komplimanger, så då nån väl säger nånting fint åt en, så menar man det verkligen! 

Sluta gå runt och tro att ni är för tjocka/för smala, fula, värdelösa, och allt vad man nu kan komma på.. För det är ni INTE! Om nån ger nån annan en elak kommentar som handlar om utseende, talang osv, så tyder det till 99% på avundsjuka!

Jag önskar att jag hade tagit åt mig ordentligt av alla komplimanger jag fick på den där tiden. Jag blev ju såklart alltid glad för stunden, men lika fort var det bortglömt. Tyvärr. Jag har nojat och tyckt illa om mig själv största delen av min uppväxt (till största delen pga. olika orsaker som jag inte kunde rå för själv) och jag ÅNGRAR det så sjukt mycket. Önskar att jag hade kunnat ta vara på mina tonår lite mer, för DET hade jag kunnat rå för själv fastän andra ständigt satte käppar i hjulen för mig.

Ja, det här blev långt och krångligt, men jag hoppas ni förstår min poäng med det hela.

Sluta noja, och LEV! Utseendet spelar ingen roll sålänge man är fin inuti. Men om man är kall och elak inuti så spelar det ingen roll hur fin man är på utsidan, för det dåliga skiner alltid genom.

  

Ja, tänk om jag visste då vad jag vet nu.