Att som 17-åring få blodpropp

Idag är det exakt fyra år sen som mitt liv vändes uppochner.

Fyra år sen jag spelade den där fotbollsmatchen då det plötsligt kändes som att jag blev skjuten i huvudet innan jag kollapsade och blev förlamad.

  

9 juni 2008 är ett datum som jag alltid kommer att bära med mig, hela livet.

  

Jag har massor med minnesluckor från tiden innan jag blev sjuk, och från tiden strax efteråt, men jag kommer ännu ihåg då jag frågade läkaren några dagar efter jag kollapsat (innan vi fått svar på att det faktiskt var en stroke jag hade fått) om jag kommer att överleva.. Svaret jag fick var: "Det kan vi tyvärr inte svara på", och det var fruktansvärt att höra. Man kan nästan säga att jag låg på dödsbädden, innan dom fick reda på vad som faktiskt hade hänt och hur man skulle börja behandla mig.

  

Här är ett (kaotiskt) inlägg som jag skrev den 19 juni 2008, då jag fick komma hem på permission från sjukhuset för första gången, som ni kan läsa om ni vill, och här är en artikel som Iltalehti skrev några veckor efter att jag blivit sjuk.

Från att ha legat som ett paket och inte ens kunnat sätta mig upp eller göra nånting alls, så sitter jag nu här, fyra år senare, och kan använda min kropp nästan som normalt. Jag vet inte om jag kommer att bli nå friskare än jag är i dagsläget, jag kommer troligtvis alltid att va svagare och slöare i vänster sida, och ha försämrad balans och motorik. Men vet ni? Jag kommer att lyckas desto bättre med mitt liv tack vare detta, för att jag värderar allting så mycket mer!!

Till alla er som har det jobbigt med nån sjukdom: Ge aldrig upp, och försök va positiv. Allting ordnar sig alltid, även fastän det inte alltid blir som man har tänkt!

What doesn't kill you makes you stronger!