Jag babblar på åt er -Bara för att jag inte har nån annan att prata med just nu...

Igårkväll gick jag ju ut på promenad, och oj vad skönt det var att få röra på sig och få frisk luft. Men, jag hann knappt ut från kvarteret innan vänstra knät började bråka. Det värkte och vek sig fel, men jag bet ihop och tänkte att jag banne mig ska klara detta! Jag vägrar att va så dåligt i skick att jag inte ens kan ta en promenad. Jag hade siktet på Minimani, där Roy ännu var i jobb. Han hade bilen, så jag tänkte att om jag orkar gå ända dit så väntar jag där tills han slutar så får jag sitta på med honom hem sen.
Jag gick i mörkret över våldtäktsbron (har sagt åt mig själv och flera andra förut att jag a-l-d-r-i-g skulle gå där ensam i mörkret, men jag gjorde det!) och kastade några blickar bakåt hela tiden.
Jag kände att knäna började värka mer och mer, men vid det här laget hade jag närmare fram till mitt mål än om jag skulle svänga om och gå hem igen. Så jag fortsatte. Jag kom fram till en uppförsbacke, och ryggen sa ifrån. Den började värka nåt otroligt. Bara för att jag gick i en uppförsbacke. Men sen var det bara en brant backe neråt, och så var jag framme.
Roy trodde knappt sina ögon då han insåg att jag hade kommit gående dit, främst för att han vet att jag inte är så värst förtjust i "längre" promenader.

Jag fick ju order av läkare att ta korta promenader nästan varje dag, så att jag håller igång lite nu då jag inte får/kan träna. Jag måste nog lyda hans råd och korta av sträckan lite nästa gång. För vad gör jag om knäna hoppar snett mitt på våldtäktsbron, och jag ligger där och kvider medan Roy står och säljer verktyg på jobbet?
Nej, det säkra före det osäkra. Kortare sträckor, eller så tar jag gubben med mig.

Kvällens sträcka har jag redan planerat in i minsta detalj. Den blir ungefär lika lång, och ingen gubbe har jag med mig. Så jag börjar med att bryta mot mina egna regler.. Living on the edge!
  

..Och så klippte jag ihop den här bilden sådär fint ;) Jag & mina tattoos!