Fitspo & pepp-talk

Bilden är lånad härifrån.

  

Texten på den här bilden gillar jag. Att "de enda begränsningar i livet är de som vi själva skapar". Det roliga är ju att jag själv har begränsningar som jag inte kan rå för, så varför gillar jag då den här texten?

Jo, för att jag tror att även om man har ett handikapp eller en sjukdom eller annat som begränsar en, så kan man ändå göra så sjukt mycket av den situation man befinner sig i. Kom ihåg att största delen av det som begränsar en sitter i huvudet. Tänker man att "jag kan klara det här" så klarar man det. Tänker man "jag kommer nog inte att klara det här.." så klarar man det garanterat inte! Det gäller att tro på sig själv och att VÅGA. Man har inget att förlora, vi lever bara en gång!

PS. Självklart måste man va förnuftig och försiktig om man t.ex. lider av en sjukdom. Man kan ju inte bara få för sig att springa 20km om man aldrig sprungit förr och just har opererat höften.. Men om man VILL börja träna och i framtiden har som mål att kunna ta 30kg i bänkpress eller 70kg i benpress så KAN man det också.

Jag är ett levande bevis på att allt går om man vill.

Jag har trotsat läkarnas stränga order (det är dock inget jag rekommenderar åt nån annan!) då jag som förlamad testade mina gränser så fort de gick ut ur rummet. Jag tog mig själv från rullstolen till sängen eftersom jag "inte orkade vänta" så länge de hjälpte en annan patient, jag gick själv på toa i mitt isoleringsrum fastän jag inte ens fick sätta mig upp i sängen utan att nån var med mig.. Kalla mig korkad, dumdristig eller vad som helst, men det är dom där sakerna som har gjort att jag blivit såpass frisk som jag är idag. Jag föll i golvet flera gånger då jag ensam trixade på, men det hindrade inte mig från att fortsätta. Läkarna var arga på mig, och det är ju helt förståeligt, men det enda jag tänkte på var att "jag tänker inte förbli såhär, jag är 17 år och ska kunna gå igen!"

Det fanns inget alternativ för mig. Och jag valde det själv.

Hur tror ni jag hade mått idag om jag bara hade legat i sängen och tyckt synd om mig själv och tänkt att "Det är ingen vits att försöka, jag blir ändå aldrig frisk. Jag kommer att va förlamad för resten av livet. Nu lyder jag bara läkarna och ligger kvar här tills dom kommer och drar upp mig så behöver jag inte anstränga mig själv."????? 

Hade jag suttit här idag då och skrivit det här? 

Just think about it. Jag tror nog att ni alla vet svaret.

Jag är stolt över mig själv och jag tänker leva mitt liv så bra jag bara kan! Igår fick jag veta att det finns en risk att jag kan utveckla epilepsi, och jag var självklart ledsen efter att jag fick höra det, men jag tänker inte låta den tanken hindra mig från att fortsätta leva. Jag har redan varit med om så otroligt mycket skit i mitt liv, men jag tar med det som lärdomar på vägen. Jag vet att jag har alla möjligheter till att skapa mig det liv jag alltid velat ha, och jag tänker göra det också! Nothing can stop me.

Bild tagen på sjukhuset då jag ett år efter min stroke åkte in akut efter att halva ansiktet och armen domnade bort helt. Det visade sig att en muskel i ansiktet blivit förlamad igen. Ett av alla bakslag, men efter ett par dagar var jag back on track igen.