Min stroke #2

Anonym sa;
känns som om du måste fortsätta storyn! Vad hände sen? Tuppade du av på plan? Kom ambulansen? Vad minns du?
  
{Del 1 hittar ni här}
   
Det blev svart i några sekunder och så föll jag ihop. Jag blev buren av planen och dom la ner mig en bit utanför. Matchen avbröts där i nåt skede, och plötsligt hade jag en hel hop med folk runtomkring mig. Jag kommer också ihåg att folk skrek vilket stressade upp mig ännu mer... Dom stack sönder mina händer, armar och fötter då dom försökte hitta nån ådra på mig. Jag låg 45 minuter på marken innan ambulansen äntligen kom.
 
Dom frågade mig(!) om jag ville åka till Karleby eller Jakobstad, och jag svarade Jakobstad eftersom jag bara tänkte på att det var närmare hem. Hade jag varit lite klarare i huvudet så hade jag sagt Karleby, eftersom det är allmänt känt att inte allting fungerar som det ska på Malmska i Jakobstad. Vilket det inte gjorde. Dom sprang på med en massa papper och fick ingenting gjort. Min läkare skrek åt mig och var sjukt otrevlig. Jag fick ofrivilliga ryckningar i armen då dom skulle sticka mig för hundraelfte gången, och då blev han arg. Jag kunde inget åt det, kunde ju inte ens röra armen, var ju förlamad...
 
Efter en evighet på akuten på Malmska så skickade dom mig till Vasa Centralsjukhus med ambulanshelikopter. Jag hann inte få trombolys pga. den slöa personalen på Malmska (trombolys måste ges inom 3 timmar efter att man fått proppen, och vid det laget hade det gått 4½ timmar om jag inte minns helt fel) och neurologen på VCS var flygförbannad för att det hade tagit så länge för dom.
 
Jag låg fastspänd på en bår (paniiiiiik) och skickades in i magnetröntgen. Jag låg där en hel evighet, men dom lyckades inte få några bilder på mig eftersom jag bara låg och grät hysteriskt och försökte slita mig loss. Sen har jag en massa minnesluckor, men det fortsatte med fler röntgningar efter att dom drogat ner mig så att jag somnade, och äntligen fick dom lite bilder. Bilderna skickades till Tammerfors, och det tog några dagar innan vi fick veta säkert att det var en propp. Först då kunde dom börja behandla mig på riktigt.
 
Vill ni ha en fortsättning? 

Den här bilden symboliserar frihet för mig. Den är tagen i mars 2011 då vi var på skidresa till Paljakka. Från att ha legat förlamad i en sjukhussäng så åker jag alltför fort i backen och är både rädd och lycklig på samma gång. Tack pappa för att du gav mig min envishet, med den klarar jag av vad som helst!!